Att jag kallar mig Fotograf är en utopi, dvs. ett ouppnåeligt ideal.

Men tänker samtidigt att den som håller i en kamera, fångar ett motiv i sökaren, väljer autoläge, eller ställer manuellt in skärpa, brännvidd, slutartid och ljuskänslighet, trycker på utlösaren, och på så vis skapar en bild, ett fotografi. Är väl fotograf oavsett bildning eller profession? I den kontexten anser jag mig vara fotograf.

Varför jag kallar mig fotograf?

Förutom det jag skrev ovan, började mitt intresse att fotografera i tidig ålder. När jag var 10 fick jag en Kodak Instamatic som laddades med en filmrulle, negativ färg eller svartvit film i 135 format med fast ISO (ASA på den tiden...) När det tog stopp i frammatningsspaken lämnades den exponerade filmrullen in till ett framkallningslaboratorium. När bilderna var framkallade fick man chansen på plats att granska och refusera, och på så vis behövde man inte betala för skräpbilder. Minns vid några tillfällen att jag gick från laboratoriet utan att betala ett enda öre, då samtliga bilder var kraftigt överexponerade… jag hade tydligen pillat på kamerainställningarna… 

Efter att jag 1975 fått fast anställning som bilmekaniker, och inlett samboförhållande med min nuvarande fru, ”rullade stålarna in”. I en fotoaffär i Skärholmens Centrum (JA, det fanns ”analoga” affärer på 70-talet som BARA sålde kameror, film och tillbehör…) investerade i en japansk enögd spegelreflexkamera. Slutaren var batteridriven annars var det manuella inställningar som gällde.  Jag fotade i princip bara svartvitt (= billigare film) De svartvita framkallade jag oftast själv i ett mörkrum som tillhörde ett kollektiv min storasyrra var del av, och som hette Tuskulum (= Lantlig fristad). Vill minnas det låg på Wollmar Yxkullsgatan på söder, Sthlm. (Ett rivningskvarter med torrdassen kvar på innergården).

När jag 1978 blev inkallad till militärtjänst på pansarregementet P10 i Strängnäs ryckte samtidigt min japanske följeslagare in hängandes runt min hals. Jag och Japanen lyckades tillsammans exponera en avsevärd mängd filmrullar på strapatser jag och mina kollegor fick utstå i läran att försvara fosterlandet från inkräktare. Allt knäpptes i sv/v som fick synligt liv i labbet på Tuskulum. Idag är tyvärr negativen i himlen, men ett hyggligt gäng framkallade bilder finns i en låda i garaget. Kanske några av dem dyker upp i eget galleri på den här sidan framöver…

”Så gifte vi oss och fick barn…” 1986 – och framåt. Det kreativa fotograferandet övergick till att i hast, oftast med prestationsångest, fånga födelsedagar, semestrar, släktträffar m.m. En låda osorterade pappersbilder står och väntar i garaget att få samlas i album…

Samtidigt dök videokameran upp. En Philips Semi-professional CAMRECORDER VHS EXPLORER VKR 6850. En rejäl pjäs på 4-5 kg som man placerade på höger axel, batteritiden var ca 1 timme, och zoomen knakade ljudligt. Vi som tillhörde kärnfamiljen ingick ett partnerskap där vi delade på pjäsen efter ett fastställt schema upprättat av klanhövdingen (läs farsan). Vill minnas vi disponerade den en månad i taget, och det fanns chans att få 1:a prioritet vid speciella tillfällen som låg utanför schemaläggningen.

Kameran var noga utvald, vid familjetillställningar bar med sin egen VHS kassett, filmade, plockade ur kassetten och lämnade pjäsen vidare till nästa familjemedlem. På så vis kunde alla göra sina egna filmer. En fantastisk innovations och teknologiutveckling!

Det sporadiska fotograferandet fortgick, mestadels med små kompaktkameror innan MOBILKAMERAN erövrade…

Jag har lagrat ca 8000 bilder på en hårddisk från olika mobiler genom åren. Mobilen används flitigt, men jag har även en Canon IXUS 230 Digital (12,1 MP, 8x Optical Zoom) alltid med i ryggsäcken. Perfekt till Streetfotografering…

Jag återinträdde i systemkameravärden november 2017, då jag blev ägare till en NIKON D5600 med gluggarna NIKKOR AF-P 18-55 VR samt AF-S 55-200 f/4-5.6

Direkt blev jag helt fascinerad av den helt fantastiska bildkvalitén. D5600 har en stor bildsensor i DX-format med 24,2 megapixlar där man kan fånga de minsta detaljerna och ta otroligt skarpa bilder. Med ett ISO-omfång på 100–25 600 och utökad ISO-känslighet på 6 400 i läget Nattlandskap klarar man enkelt av svagt ljus och svåra ljusförhållanden. Smart också med Nikons Snap Bridge via Bluetooth, som upprätthåller en konstant anslutning mellan kameran och en kompatibel smart enhet. Betyder att kameran tankar ned bilderna i realtid till din mobil/Ipad för möjlighet till mer detaljerad granskning jämfört med kameradisplayen. Den uppkoppade enheten funkar även som extradisplay, och fjärrutlösare. Konstaterar att NIKON D5600 är en kalas kamera med superprestanda och massor med inställningsmöjligheter till ett humant pris!

Jag kan inte låta bli att reflerktera över vad digitalkamerans egenskaper gett oss för fördelar vad gäller kostnasdsbilden.

Ett exempel, jag fotade i två dagar på en Folkracetävling, Höstracet i Gnagaredalen, Vimmerby (se bilder i portföljen), och det blev närmare 1600 exponeringar.

Om jag fotat samma antal bilder med min analoga kamera, skulle jag spenderat 6000kr. för film. Sen tillkom kostnad för framkallning, ca 1kr per bild för de som passerade kvalitetskontrollen... 

Så ville jag komma närmare!

Efter viss indoktrinering från min vän Bertil Andersson, tillika medlem i Vimmerby Fotoklubb, föll valet på ett Tamron 18-400 F/3.5–6.3. Objektivet är GRYMT! Med ett zoomomfång motsvarande 22,2x eller 27-600mm kan det klara av väldigt många foto-tillfällen och passar perfekt som reseobjektiv. En bra närgräns med en maximal förstoring på 1:2,9 ger goda möjligheter för närbilden. De flesta bilderna ni ser i mina portföljer är fotade med detta objektiv.

Nästa steg? Dröm? Att uppgradera till en fullformatare, och komplettera med en 150-600 glugg.

Den som lever får se;)